...

Hur kan man må så dåligt så man inte finner något alternativ, och väljer att ta sitt liv?
Hur kan man vilja lämna ens nära och kära kvar på jorden frivilligt och välja den "enkla" vägen själv?
Kan man verkligen må så dåligt?

Jag har aldrig förstått detdär riktigt, men jag har väl aldrig mått tillräckligt dåligt? Dock tycker jag såntdär sitter i huvudet väldigt mycket.
Livet består av val, vi väljer likaså hur vi ska må.. Sen kan saker försämra eller förbättra men det är fortfarande vi som väljer vad som är dåligt och vad som är bra..

Dessutom lever vi (förhoppningsvis) bara ett liv och varför då slösa bort det på att må dåligt och självmant avsluta det innan vad som är tänkt..

Med alla tusen frågor, vill jag bara säga (utan att egentligen känna dig) det är ju trots allt något som saknas. Du gav nog mer positiv energi än vad du trodde. Iallafall gentemot mig! Jag vet dock fler som tycker det. Jag tänker inte nämna några namn då det är helt oväsentligt för folk som inte vet vem du är. Men jag kan iallafall inte låta bli att undra..
Tänk att en människa kan ha så stark fasad utåt sett..
Vi är då konstiga varelser!

Men var du än är så hoppas jag att du har det bra nu!

R.I.P





Alla hjärtan..

Känns denna dagen väldigt överskattad?
Ska man inte uppskatta varandra lika mycket jämt?
Måste man verkligen avsätta en hel dag för att vi ska komma ihåg vilka som betyder något för oss?

Jag har fått uppskattning och liten present av dom som betyder allra mest idag och ni vet vad jag tycker om er, sen har jag fått från personer som jag bryr mig om väldigt mycket men ska jag ge er alla något en dag som denna så kommer jag bli ruinerad varje februari.. Haha!
Nej men jag kanske inte alltid är bäst på att säga vad jag tycker och tänker (jag vet att vissa håller med mig nu mer än väl..) men jag försöker göra det ibland, för att det ska kännas att det betyder något. Men jag behöver onte en hel dag bara för att man ska berätta och göra massa saker för den eller dom personerna som är viktigast i livet. Jag hoppas ni vet vilka ni är ändå och att ni är det bästa som finns!


Strange world?

Jag blir ledsen.. Okej ledsen är inte rätt ord, mer besviken när jag tänker på hur vi människor fungerar i detta samhälle. Det enda samhälle vi någonsin kommer få uppleva och vi bygger upp det på väldigt konstiga byggstenar, tankar och påhitt.
För att vara mer precis, eller iallafall nämna en del av problemet (får jag säga så? ja klart jag får..) så bekymrar jag mig över oss tjejer.
Vi är riktigt dumma ändå (säger absolut inte att killar är mer perfekta för det är dom/ni inte, ni har andra svagheter) jag menar vi kan inte ens stå upp för vad vi tycker och tänker. Jag kom på mig själv precis, att sitta och titta på ett kort och tänka "oj vad söt den tjejen är.." det var hon verkligen, och nu menar jag absolut inte att hon är söt på ett sådant sätt så jag skulle vara intresserad av henne. Jag respekterar homosexualitet, men jag är absolut inte lagd åt det hållet själv - aldrig.
Men det är väl ändå okej att tycka så? Att en person av ett annat kön är söt eller vacker eller vad det nu än må vara. Nej, för då kommer fördommar.. Tror vi iallafall, så vi törst sällan säga sådanthär till andra tjejer.
Det finns inget så rent och glädjande som när jag fått komplimanger av tjejer, då tar jag åt mig. För jag vet att det krävs mod och säga det från hennes sida och hon skulle absolut inte säga det för att hon har någon som helst baktanke att säga det, eller säger det för att hon "måste". Hon bara tycker..
Jag avundas de få tjejer som kan säga sådant faktiskt. Jag har själv försökt bli bättre på det faktiskt..
Men på något sätt är det som om vi tjejer äger någon slags avundsjuka gentemot andra tjejer som är så fruktansvärt onödigt? Jag blir jätte trött på det! Jag säger inte att jag är perfekt, för perfekt hade varit tråkigt. Men jag tror ändå att vi tjejer borde gå ihop mer än vad vi gör istället för att stöta bort varandra. Människor vi inte känner. Din värsta fiende kanske skulle kunna vara din bästa kompis? Det vet du inte för du kanske inte ens känner henne, eller?
Det känns på något sätt som om killar inte är riktigt lika fördomsfulla?! Men jag kan absolut ha fel.. Men en sak vet jag och det är att vi tjejer har svårt att säga rakt ut vad vi tycker och tänker. Det hade för allas skull blivit himla mycket lättare och vi faktiskt gjorde det emellanåt, eller bara någon gång?!

Jag ska ta tag i dethär iallafall!


It is what it is.

Medan jag sitter här och väntar på att duschen ska bli ledig så jag kan åka iväg tänkte jag skriva av mig lite..
Jag har märkt att fler och fler människor, som jag både känner och inte alls känner, kommit in i sådan där jobbig "down-period" i sina liv. En del är rent av väldigt deprimerade, trots att vi nu är påväg mot den delen av året som är sådär ljus och härlig. Det är ett tag kvar, men det är ju på rätt väg right? Kan ju inte skylla på den där mörka höst-deppen som många annars gör, inte nu!

Men har ni tänkt på en sak?
Ni tror ju att allt är skit och att det är himla synd om just er, vilket det verkligen är faktiskt. Det är säkert jätte jobbigt att känna att allt är skit och att livet kanske inte ens är värt att leva (vilket jag dock aldrig kommer kunna sätta in mig i hur det är..) tro mig när jag säger att mitt liv verkligen har rasat samman på en och samma dag och allt jag verkligen lever för bara försvunnit. Men när jag tänker tillbaka på det så har jag inte kännt mig ledsen eller så mer än max ett par timmar, sen har jag tagit mig i kragen och gjort något åt saken. Ett väldigt bra exempel är min olycka i somras, mitt liv var helt perfekt, jag var lycklig på alla sätt och vis. Men så ett ögonblick, på ett enda ögonblick försvann allt.. och inget kommer någonsin bli sig likt efter detta. Det var mycket där på en och samma gång som bara ändrades vid det ögonblicket, men jag såg samtidigt till att försöka vända det hela till något positivt. Jag grät och var ledsen en stund, självklart.. det är mänskligt och en del av läknings processen, men sen måste man gå vidare och ta sig tillbaka. Om inte för din egen så för andras skull..

Jag är ganska säker på att om jag hade totalt grävt ner mig så hade jag sårat både mina föräldrar, syskon och vänner. För hur bra vi än försöker gömma våra känslor så vet alltid dessa människor ändå, dom känner det. Och jag undrar faktiskt vad som är värst, att en själv är inne i detta negativa och tänker oerhört negativa tankar eller att känna att ens bästa vän eller barn är inne i en riktigt dålig period och inte kunna göra någonting som helst åt det..

Allt som någonsin har kännts hopplöst för mig har alltid fört något bra med sig i slutändan, tänk efter så är jag säker på att ni kan komma på att det varit likadant för er. Det kan vara invecklat och långdraget men låt fantasin flöda..

Hur kan man då tänka i dessa lägen? Du har förlorat ditt jobb, din bästa vän, din flickvän/pojkvän eller någonting annat eller varför inte alltihop?
Du tänker nu tanken allt är verkligen skit, ingeting går som jag vill.. Var istället ärlig mot dig själv, du har nog något som en bra. En hemskt bra vän och ni är just nu inne i en såndan tid där ni har sådär extremt bra relation, hon/han gör dig alltid på bra humör och ni är helt enkelt bara bra för varandra?! Eller du kanske just fått ett jobb erbjudande som verkar vara något av ett drömjobb för tillfället, det finns alltid något. Även om det kanske kan verka ynkligt just nu.

Jag har inga dåliga perioder, för jag låter mig inte ha det. Jag kan ha stunder som är dåliga, men jag försöker göra det som behöver göras om det är glömma, förlåta, ta tag i eller bara helt enkelt gå vidare så gör jag det så fort som möjligt. Det enda du måste komma ihåg på vägen är att aldrig ljuga för dig själv..


Vart är världen påväg?

Tänk vilka sjuka ideal vi växer upp i...

J: Åhh titta, där har du en av sveriges absolut snyggaste män... minus läpparna..
A: Men Jenny?! Han ser ju ut som Ken!!
Förvånad J: Jaa precis.. Perfektion!!!
Behöver jag lägga till att det blev ett asgarv efter det? Okej lika bra, till er som inte förstår min ironi.. (Dock ser han väldigt bra ut..)

Men det är rätt hemskt ändå, redan som små barn präglas vi ju... Där sätter mamma och pappa Barbie-dockor i handen på oss tjejer och stora välmusklade superhjältar i handen på pojkarna. På något sätt är det ju under dom första åren man präglas mest. Det är ju nu man knyter sina band till mamma, pappa, familjen helt enkelt och det är också nu man skaffar sig sina idoler. Undernärda barbies, eller anabola superhjältar.. Vi lever i en sjuk värld människor!


Djurliknande beteende?

Jag har en fråga till er läsare där ute..
Kanske framförallt er killar, men självklart om ni tjejer kan svaret så får ni gärna svara.

Jag personligen har funderat på detta ett tag, vi människor är ju trots allt djur.. Det är liksom inpräntat beteende som lyser igenom i mycket i gör och säger. Men varför?
Känner ni igen dethär?
En kille kommer med sin nya flaschiga bil och kör stolt upp framför kompisen som står med armarna i kors och funderar (innerst inne vill han säkert ha en likadan..), killen som kör, går ut och börjar prata med kompisen och det förste denne gör är att gå fram och spraka till ena däcket..
Är detta ett godkännande? Eller vill han bara markera sitt revir gentemot bilägaren? Att han liksom tycker den är enbart värd att sparkas på? Eller vad är liksom grejen?
Killar gör alltid så på bilar och det är ju inte direkt så man får reda på något och ser hur bra eller hållbar bilen är genom att sparka på ett j*kla däck? Då är vi ju isåfall bra korkade..
Eller okej det kanske vi är ändå?
Jag tycker det hela ser extremt korkat och löjligt ut, men många gör det ändå.. Säkerligen utan att veta om det, så vad är grejen?
Hjälp mig nu att svara på denna fråga som bubblat i mig hela morgonen/eftermiddagen, tack på förhand!

"Att enkom sparka på däcket för att kontrollera däcktrycket är lika effektivt som att smälla med handen på motorhuven för att kontrollera motorns oljenivå.."


Dreams can come true.

Okej nu är det skärpning, nu har jag varit inaktiv länge nog.. Men det har hjälpt faktiskt!

Jag har fått väldigt positiv respons från människor (som jag ibland inte ens känner) över att jag har en ganska bra syn på mitt handikapp för tillfället. För det är ju trots allt vad det är.. Jag tänkte dela med mig lite av mina tankar, för jag vet att jag inte är den enda eller sista som kommer skada mig och faktiskt få (förmodligen) bestående men. Vilket jag börjar bli van vid nu tyvär..
Men, det finns alltid folk som har det värre. Jag menar jösses! Ett knä och en fot, visst jag använder den massvis och jag var fruktansvärt ledsen över det som hände i början. Egentligen inte över skadan i sig utan mer hela situationen. När jag äntligen tagit mig i kragen och fått en plats på ett ställe där jag hade så mycket möjligheter som hos Sandra. Jag får hålla på med det jag älskar, samtidigt som jag får utveckla och utnyttja en talang..
Jag visste att någon gång måste vara den första då jag faktiskt skadar mig "lite mer" än att bara borstar av mig och hoppar upp igen som jag gjort alla tusen andra gånger. Men det finns risker med precis allt, hade lika gärna kunnat vara ute och sprungit och råkat ut för något liknande. Eller snubblat i trappan.. Tro mig, det hade inte varit helt olikt mig att rulla ner för en trappa =)
Lite klumpig ibland sådär, men jag har lärt mig leva med detdär och skrattar åt det mesta sånt idag. Jag vet iallafall nu att allt hänger på mig hur bra jag kan bli eller inte bli. Allt handlar om vilja (och lite tur..) sen måste man också få lov att vara lite ledsen ibland. Själv avskyr jag ju att vara ledsen iför andra, men va inte som jag vad gäller den punkten. Mycket bättre att gråta lite hos sina vänner, tror att gråten gör att allt läker fortare.
Sen vet jag att innerst inne är det inte bara viljan, det är väldigt mycket tur också tyvär.. Jag hade lite otur..
Men som en vis dam sa till mig idag ja det kunde ju varit värre..  och tittar på sin man som hon körde omkring i rullstol. Och ja, det är det enda jag matat in i mitt huvud, det kunde varit så himla mycket värre. Förr eller senare vänder det.
Jag jämför alltid med perioden när jag tävlade väldigt mycket. Vissa perioder var riktiga "down-perioder" och dom var hemska. Jag ville helst inte se en häst och absolut aldrig min häst.. Men en dag så vände det och allt föll på plats, och både jag och hästen gick från klarhet till klarhet. Det var också då vi hoppade upp ett snäpp i placeringarna på tävlingarna eller kanske tillochmed gick upp en klass. Man måste tillåta sig själv att ha lite "down-perioder" ibland bara för att kunna ta sig ur dom och vara bättre än innan.
Jag försöker inte utföra underverk med att bli mer rörlig än jag var innan i mitt ben då jag vet att det är näst intill omöjligt. Men jag ser mina andra möjligheter, jag fick nu tiden att fundera på hur jag ville göra med allt. Och sen jag var liten har jag drömt om att få köpa en hingst och tävla med. Då jag inte är miljonär finns det inte en suck i världen att jag skulle kunna köpa en hingst som kan gå så långt som jag vill göra som är "färdigutbildad" så nu fick jag ett perfekt tillfälle att vända min skada till något positivt..
Spelar ingen roll om det är skada, sjukdom eller kanske inte ens något som har med fysiska saker att göra. Ibland kanske allt bara känns allmänt jobbigt och då får man försöka göra något åt det istället för att gräva sig ännu djupare..

Min skada gjorde så jag kunde förverkliga en av mina många drömmar..
Vad kan du nu göra för dig själv är nu frågan!?

Är det såhär det skall vara nu?

Varför kommer tankarna oftast på kvällarna/nätterna? Helst av allt när man inte kan sova?! Det är konstigt egentligen, vet att jag inte är helt ensam om att tänka på kvällar och nätter. När allt lugnar sig, alla sover.. Det är tyst och fridfullt, och helt plötsligt har man tid att smälta alla dagens nya intryck. För ingen dag är ju faktiskt den andra lik och varje dag ger oss något nytt. Vi lär oss mer och mer, så länge vi andas lär vi oss nya saker..

Jag har försökt komma på varför folk är så rädda för människor som inte är som precis just du är. Det är mitt huvudämne idag...

Inte nog med att jag har två bröder som är gravt utvecklingstörda, nu är ju också jag lite handikappad med tanke på min skada. Dock bara tillfälligt, jag tänker mer på människorna som får leva med det här i hela sitt liv...
Jag och pappa var ute och åkte idag, för er som inte förstått än så sitter jag längre sträckor i rullstol. Då jag inte orkar hoppa på kryckorna hela tiden och vill ju trots det komma ut ibland så.
När jag hoppar på kryckorna så accepterar folk mig, men dom tittar.. okej inte tittar, finare ord bara än glor ögonen ur sig. Men när jag sitter i rullstolen ser man att dom gör verkligen allt för att inte ens lägga märke till mig. Folk som tillochmed sett mig innan? Hur kommer det sig? Är vi verkligen så fega och inåtvända människor så vi inte ens kan fråga? Eller varför inte ett litet hej? Eller till mina bröder som pratar ganska mycket, ett svar?
Jag förstår inte vad som är så fruktansvärt farligt med människor som inte beter sig som dig, eller som inte rör sig som du gör eller kanske inte ser ut precis som du gör.. Vi är alla olika, och vi alla har lika mycket rätt att vara här som du.
Du behöver inte vara rädd, bara för att någon är annorlunda så dömmer inte dom dig, så som du dömmer dom.. För dom vet mycket bättre än vad du gör..

Kan inte ni som orkat er igenom detta inlägg nästa gång du ser en person som kanske inte är som du är, hjälpa den personen, visa att du bryr dig, prata om denne pratar med dig? Ja, vad det nu än kan vara.. Bara en liten gest och du kan känna dig mycket stolt sen, och jag blir stolt över dig med!
Eller varför inte, bara ändra ditt tanke sätt? Tänk vad mycket en enda liten tanke kan göra, för det är ju trots allt tanken som räknas eller?

This feels like a neverending story.

Som ni kanske förstår har luften gått ur mig lite här..
För mig räckte min skada i handen förra året som gjorde så jag inte kunde rida riktigt på nästan ett år, sen när jag äntligen kör igång händer dethär.
Jag skrev ett inlägg som skulle försöka förklara mina känslor, men jag är dålig på att berätta om jag är ledsen och nedstämd så därför kommer jag inte publicera det. Kanske kan vara bra att göra det, men samtidigt så har jag så svårt för deprimerade människor. Vet ni varför?
För jag anser att man får bara en enda chans här i livet och uppskattar vi inte varje liten framgång och motgång så uppskattar vi inte livet. Vi vet våra villkor, vi lever varje dag i en värld där precis vad som helst kan hända. Sen händer det vissa människor mer och andra verkar ta sig igenom livet helt oberöda. 
Jag har verkligen gråtit och varit extremt ledsen över det som hänt, men samtidigt kommer det inte göra någon skillnad. Jag lever i det!
Jag vet att jag är mycket envis, och har jag bestämt mig för att bli bra så tänker jag också bli det. Ska nog visa min kirurg att jag ska kunna ut och både springa, gå promenader och rida helt utan några större problem.. lite smärta kan jag ta.. speciellt om jag får mina dunder-piller jag går på nu... ne okej nu skoja jag faktiskt. Jag ska försöka bli av med domdär så fort som möjligt, tror inte det är speciellt skonsamt för kroppen att knarka.
(Jag hoppas verkligen att alla förstår min ironi här emellanåt, jag är väldigt emot allt vad knark heter annars för er som inte förstår..)

Jaja vilket fall, vi människor är uppbygda för att klara av en hel del och vi anpassar oss mer och mer. Sen att vi gör mycket konstiga saker ibland som gör våran kropp eller medmänniskor illa det är ju lite onödigt, men i dom flesta fallen så ordnar det sig. Jag vet att detta kommer ordna sig på ett eller annat sätt med.

We'll be back

 

The King!

Livet kan verkligen kännas bra orättvist ibland..
Men det verkar som om döden också kan vara väldigt orättvis, speciellt när man är The king of pop- Michael Jackson. Hur funkar det egentligen när vi människor hånar en människa när han är vid liv och helt plötsligt när han dör ska han hyllas?
Då får man nog välja en sida tror jag..
Antingen bestämmer man sig för att det han varit med om, blivit åtalad för (men aldrig dömd?!) är sant eller så bestämmer man sig för att han faktiskt är en av de största artisterna i världshistorien.
Personligen har jag inte alls satt mig in i allt tragiskt som hände honom, alla anklagelser och sådär. Men jag håller med talarna idag vid Minnesstunden, man är inte skyldig förän man är dömd. Ingen vet, säkert slipper en hel del dumma människor undan men det finns faktiskt folk som är oskyldiga också. Jag tänker inte påstå det ena eller det andra, men jag tycker att att det är konstigt ni som nu helt plötsligt vet med er själv att ni totalt ändrat er inställning till denna mega-artist bara för att han sluta andas din och min luft så har man helt plötsligt ändrat sig och känner sig ledsen över det som har hänt...

Jag vet att många håller med mig i att Michael hade verkligen behövt detta nära han var i livet, varför hyllade inte alla honom då istället?

Varför är vi så trångsynta och inte uppskatta det vi har när vi väl har det? Varför måste vi förlora det först för att inse hur gärna vi vill ha det?

My walk beside you.

Man tror att man ska vara vänner för evigt och att allt alltid löser sig. Men så är inte verkligheten riktigt..
En del av er har redan lagt märke till att en väldigt betydelsfull person i mitt liv, inte funnits med så mycket på senaste tiden, mina bloggläsare är både flitiga och uppmärksamma känner jag. En del av er iallafall!
Vilket fall, ni har iallafall alldeles rätt. Det känns som om en av mina bästa vänner försvunnit ur mitt liv. Jag vet inte hur länge, och vet ni vad det värsta av allt är?
Jag tänker och vill inte göra något åt det..
Hon nådde min gräns, den finns där någonstanns! Även om jag vet att många tror att den inte finns, men den är där. Dock är ju inte jag den långsinta personen så jag hade ju enkelt kunna lösa detdär, väldigt enkelt. Mer än gärna tillochmed. Men ibland krävs det bara något så litet som några få ord från en annan persons mun, något så löjligt enkelt att man känner för att slänga ur sig det själv..
Men vissa saker är inte mina att lösa..
Jag är inte sur på något sätt, jag är inte arg, inte glad och heller inte helt bekymmersfri men just nu känner jag att detta kanske var det som skulle hända eller?
Det jag är rädd för mest av allt och det jag sitter just nu och funderar över är att om dom där små simpla orden kommer, om stoltheten sväljs så är jag rädd att jag tycker det är försent. Jag vet precis hur jag fungerar vad det gäller liknande saker, och jag är rädd att just vid detta tillfället så är det precis på gränsen. Jag vill inte att det ska vara så..
Inte för att ta farväl eller något, men för att påminna mig själv så sitter jag och tänker på alla våra galna minnen. För dom är många och dom roliga, jag saknar dom. Samtidigt som jag har kommit till mitt kanske livsvändpunkt just nu.
Oavsett vad som händer har jag mina och våra minnen och dom har lett mig precis dit jag är idag, och jag är alldeles lycklig, tack! :)

Hur värderar vi en människa?

Det är ett problem, ett stort problem faktiskt.
Men du vet inte om det, och är det så att det man vet har man inte ont av eller?

Jag blir så trött på att folk säger att vi har det så bra här i Sverige. Jo det har vi, dom flesta lever bra här, dom flesta har mat och tak över huvudet och faktiskt det ganska gått ställt. Trots denna kris vi just nu genomgår. Vissa har det bättre än andra och vissa sämre.

Men hur är det egentligen med jämställdheten? Ja, jag som kvinna klagar inte. Det är inte det jag vill komma fram till, för är det inte så att när man talar om jämnställdheten här i Sverige så handlar det oftast om jämställdheten mellan män och kvinnor? Eller är jag helt ute och cyklar nu? Ja kanske, men jag tror faktiskt att dom flesta tänker så när vi hör ordet.

Vi vet absolut ingenting!

Men som sagt, det man vet har man inte ont av eller?
Det finns så många saker som Sverige hade kunnat sköta så fruktansvärt mycket bättre. Värdet på olika människor tillexempel, finns det ett sådant?
Ja tydligen gör det ju faktiskt det, tydligen är faktiskt vissa människor mer värd än andra. Vad är det då som bestämmer om man är en så att säga "högt värderad" människa eller "lågt värderad"?

Tänk om man någonsin kommer kunna få ett svar på det, tror inte det. Ingen vill svara på sådanna frågor, en del vill ju knappt veta av dessa "lågt värderade" människor.

Nu undrar ju ni säkert vilka dessa människor är, och jag kan inte säga exakt vilka som är och inte är det för jag skulle säkert missa någon eller kanske nämna någon som asbolut inte är iblandad. Jag kan bara tala utifrån egna erfarenheter och berätta att jag har två stycken i min familj som kan av vissa människor anses mindre lyckligt lottade. Av mig är dom väldigt lyckligt lottade på det viset att dom inte har en aning om vad som försigår runt omkring dom och hur mycket tid mina föräldrar lagt ner på att föra deras talan, dom som helt enkelt inte har möjligheten att tala för sig själva...




RSS 2.0