Jenny M

Varför är det mer synd om människor som är utvecklingsstörda eller vad det nu kan vara? Eller är det bara så inpräntat i våra huvuden att vi ska tycka synd om dom?
Jag får ofta höra när jag berättar att jag har två gravt utvecklingsstörda bröder åhh stackars dom eller oj men gud vad synd.. Säkert är det så att det är inlärt att man ska beklaga sig och tycka synd om jag vet inte. Men jag kan verkligen inte tycka synd om mina bröder (visst personer med handikapp eller någon utvecklingsstörning som mår dåligt är det ju verkligen jätte synd om, men är det de man vill höra.. hade du velat det?), dom verkar oftast må minst lika bra över sin situation som vem som helst annars..
Jag kan tillochmed avundas dom ibland, jag menar.. Tänk att växa upp utan några som helst egentliga krav på sig själv. Man får lära sig i sin egen takt och alla är förstående, man slipper alla stadier man måste gå igenom, man slipper iallafall veta om hur dryga och fördomsfulla vi människor kan vara och man slipper höra om alla tråkigheter runt om i världen. Visst, jag känner mig jätte lyckligt lottad som kan göra saker som jag vill, uppfylla mina drömmar på egen hand, säga vad jag tycker och tänker.. Det finns tusen saker.. Men samtidigt hade det ibland varit skönt att inte veta allt. Eller egentligen tänker jag mest så för att försöka mig sätta in i deras värld.. Det jag vill komma fram till är att jag tror inte dom vill ha någons medlidande, bara din medkänsla.. Även om det är kanske egentligen bara en snäll tanke bakom att visa sitt medlidande, jag kritiserar inte på något vis. Vill bara få folk att känna sig mer bekväma när något sådanthär dyker upp. Men vi måste lära oss att dom helt enkelt är precis lika mycket människor som du och jag, som inte vet något annat än deras lev dom lever i (beronde på vad dom har för typ av handikapp eller utvecklingsstörning då givetvis..) precis just nu. Livet är inte alltid en dans på rosor, men vi måste lära oss att göra det bästa av situationen och komma ihåg, att det kunde alltid varit värre..

Jag har extremt tråkigt verkligen. Legat här vid datorn en bra stund nu och kommer inte här ifrån. Varför? Hittat massa ny bra musik. Tyvär kanske man ska säga, med tanke på att musiken är mitt liv faktiskt. Vem klarar sig utan musik?
Finns en sak som alltid gör mig på riktigt bra humör. Musik i min ferrari på högsta volym, ja då existerar ingeting annat. Nästan så jag ska ut och åka en sväng för sakens skull men nej, jag har andra planer nu.
Tänkte gå ner och hitta på något med min kära bror som kom hem från korttidsboendet idag. Han har varit där över helgen, som han brukar vara en gång i månaden. Trots att jag inte är hemma så mycket längre och inte hinner märka att han varit där i helgen så saknar jag alltid honom. Mitt överenergiska lilla energi-knippe! Tillochmed funderat på att bka i helgen åt han för vet hur mycket han älskar det (äta kakorna alltså) och åka ut och bjuda honom. Men det blir dumt bara. Vet att han skulle tycka det va konstigt när jag kom dit, med tanke på att han är autistisk så är dagarna uppbygt av rutiner. Korttidsboendet är typiskt sådan sak där vi inte är med honom. Hade ju inte funnits någon anledning att ha han där annars..
Min storebror dock hade jag kunnat hälsa på med kakor med (vilken kakmonster familj vi här..) dock hade jag nog blivit överfallen då! Vet hur det var när jag va där med godis en dag. Hehe vad jag älskar mina knäppgökar till bröder.

Som jag skrev här innan så är ju mina föräldrar iväg på lite semester.. Tillsammans!
Dom firar 20 år som gifta, och jag måste säga att just detta är en av anledningarna att jag faktiskt beundrar mina föräldrar väldigt mycket.
Ni som har varit här inne innan vet ju att mina bröder är gravt utvecklingsstörda och autistiska.
Då kan man fundera nu då..
Sätts ett förhållande på prov när man har två sjuka barn, som behöver fruktansvärt mycket uppmärksamhet och tillsyn 24 timmar om dygnet i princip.
Det finns alltså en personal var på mina bröder dygnet runt..
Tänk då också att du har ett annat vanligt jobb på detta med?! Nu ska jag verkligen inte säga att mamma och pappa ser mina bröder som ett jobb. För det vet jag att dom inte gör, jag menar att fixa dessa två vildbusar och passa upp på dom hela tiden hade dom aldrig gått med på att göra om det inte låg fruktansvärt mycket kärlek bakom. Dessutom har jag aldrig hört dom klaga, aldrig! Snarare tvärtom, dom har lite svårt att släppa min storebror nu när han bara för några månader sen fick en egen lägenhet på ett gruppboende.

Det som jag farcineras över allra mest är egentligen att mamma och pappa inte skilt sig.
Tycker föräldrar skiljer sig hit och dit, titt som tätt nu för tiden. Men m vi säger såhär, har ni något som verkligen tär på äktenskapet, som ni verkligen skulle kunna skiljas för? Isåfall tycker jag ni kan byta med mina föräldrar en dag, så tror jag era saker kommer ses som småstrunt. Okej vissa saker kanske inte är meningen att man ska vara tillsammans för.. Men just nu känns det som att folk gifter sig med vetskapen om att det går ju faktiskt att skilja sig om det inte skulle fungera liksom..
Mina föräldrar har aldrig tid för varandra, får aldrig vara ensamma och äta middag ihop, prata och umgås. Okej jo visst någon dag sådär ibland. Men dom har en hel vecka på ett helt år då dom kan få chansen att åka iväg och ro om sig själva. Visserligen sen Jcke flytta finns det några dagar hit och dit, som nu då.
Men tänk er att leva inpå varandra sådär, man kommer från ett jobb och går på nästa (som vi nu för stunden bara kallar jobb, men tänk att skaffa ett litet barn. Det är mycket jobb i början ellerhur? Mina bröder är små barn hela livet..) aldrig få sova riktigt, alltid får gå upp timmar innan för att ta hänsyn till att någon mer måste göras iordning före. Alla småsaker för oss men som ni andra aldrig skulle kunna förstå. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men det tråkar nog ut er ganska snart.
Därför tycker jag det är skönt att vara hemma själv, för jag vet att mamma och pappa förtjänar verkligen lite tid för sig själva på spa hotellet i torekov.
Förstår inte att ni kan hålla humöret uppe mot varandra så som ni gör..
Men det är väl därför Jocke och Tobbe valde just er kanske..

Jag har tänkt börja med någor nytt i min blogg. Nämlingen en egen kategori om mina bröder. Fast egentligen handlar det naturligtvis inte bara om dom utan också saker som kommer upp med tiden. Frågor ni ställer kanske eller saker jag möter ute på stan. Allt som jag kan svara på eller inte svara på som har med autism eller utvecklingsstörda människor att göra. Eller varför inte det som jag är lite utav en expert på, nämligen hur det är att leva runt omkring dom.

Trts att jag skrivit om det en del gånger så kommer det nya läsare hela tiden. Vilket är himla roligt! Jag vill nu att ni ska fortsätta läsa min blogg, inte för att ni tycker bloggdesginen är snygg eller att jag har bra låtar.. Jag vill att ni ska bli inspirerade och helst av allt kanske lära er något med, och kan jag hjälpa en person så är det värt mycket för mig..

Nu har ju ni ingen aning om vad jag snackar om en del av er, men det är nämligen såhär, jag har två st gravt utvecklingsstörda oxh autistiska bröder. Vilket jag kommer förklara mer för er vad det innebär längre fram, ni kommer också få läsa er till det en del själva här på bloggen om ni kikar in igen..
Mina bröder heter Joakim och Tobias, jag är då mittenbarnet och enda tjejen.
Det första jag möts av när jag berättar om mina bröder (för det gör jag mer än gärna, jag vill att folk ska få veta att jag inte skäms över dom.. snarare tvärtom, dom är mina största idoler, efter mamma och pappa då..) det är tanken som slår dom flesta:
Varför blev inte du Jenny som dina bröder?
En del säger det direkt, en del ser man på dom bara tänker det. Vet ni vad? Det värsta ni kan göra om ni undrar något är att inte våga fråga. Vad det än gäller i livet, jag blir så himla glad när folk vågar fråga. Det visar att man är intresserad och faktiskt vill lära sig något bara. Inget annat!
Anledningen till att jag inte blivit som mina bröder är väl egentligen att detta syndrom dom har enbart drabbar killar. Hade min storebror blivit tjej hade han inte fått något heller. Konstigt får oss som är sådär vanliga dödliga och inte snackar läkarspråk men det är så bara.
Vilken otur för dom/onej stackarna..
Är en andra kommentar man ofta möter... Jag tycker synd om mina bröder för att jag anser att dom särbehandlas här i sverige och att dom inte förtjänar det. Dom förtjänar heller inte att folk går och skrattar åt dom istället för med dom när dom gör något tokigt. Men samtidigt brukar jag tänka på folk som gör sådanna saker, är det faktiskt mer synd om dom. Snacka om osäkra och bortkomna människor, jag vill hellre skratta åt er. För det är faktiskt er det är synd om!
Joakim och Tobias (och alla andra med liknande problem) är starka människor. Dom kanske inte gör allt precis som du och jag, men det är inget skitsnack, dom startar inga slagsmål, dom startar inga krig, dom är lyckliga för små saker som vi kan tycka är simlpa. Ja men är det inte då dom som är lyckligt lottade egentligen?
Hur är det som syster att leva med dom?
Denna fråga dyker upp för jämnan också.. Jag vet att det är många syskon där ute som skämms över sina syskon pga deras så kallas olikheter/brister eller vad du nu vill kalla det. Jag själv kan inte komma på något vettigt ord faktiskt..
Jag tycker så synd om alla syskon som inte kan se det positiva med att ha syskon med handikapp eller vad det ni kan va. Det absolut bästa av allt jag lärt mig av mina bröder är att uppskatta livet! Uppskatta alla små saker som vi för var dag tar för givet. Att kunna borsta tänderna själv, att laga mat när vi blir hungriga, att umgås med kompisar när vi känner för det.. ALLT! Dom där småsakerna har jag lärt mig att tänka på ibland, inte jämt.. Men emellanåt! Jag har också lärt mig att alla människor kan älska någon, dom visar det bara på sitt sätt. Min storebror visar det genom att komma ihåg ens namn och prata om personen. Min lillebror som kanske kan tyckas älska många med tanke på att han älskar att pussa och kramas. men jag tror faktiskt att han helt enkelt tycker om dom flesta och han vill visa det. Inget att skämmas för?
Det är många som lever så som jag gör, dock inte så många eller ganska få som lever med två. Men vilka stunder och vilka minnen vi haft ihop..
Om du hade fått bestämma hade du hellre velat att dina bröder hade blivit "friska"?
Om det hade gjort att dom blev behandlade mer rättvist vad det gäller hur vi här i sverige ser på människo värde, hur mycket tillochmed dom allra högst uppsatta personerna i sverige (inga namn) verkar helt enkelt inte bry sig om att dessa barn/ungdommar/vuxna behandlas med värdighet, så ja. men bara för den sakens skull, men samtidigt får ju jag något att kanske kämpa för i framtiden..
Men för min egen skull?
NEEEJ! Jag älskar dom precis som dom är, alla ljusa sidor och alla brister. Jag älskar allt med dom över allt annat så hade jag fått välja så vet jag att utan dom hade jag inte varit den jag är idag, jag hade heller inte haft det jag har idag och jag hade inte lärt mig det som jag lärt mig tills idag. Dom är bäst mina bröder och enligt mig värd mycket mer än mig själv, hade gjort vad som helst för mina bröder.. Just exakt precis så som dom är idag!

Så med denna lilla början hoppas jag nu att ni ställer frågor. Ni får gärna maila om ni vill med, precis hur som helst. Eller är ni lite närmare personer så kan ni ju fråga direkt.