Jenny M

Man tror att man ska vara vänner för evigt och att allt alltid löser sig. Men så är inte verkligheten riktigt..
En del av er har redan lagt märke till att en väldigt betydelsfull person i mitt liv, inte funnits med så mycket på senaste tiden, mina bloggläsare är både flitiga och uppmärksamma känner jag. En del av er iallafall!
Vilket fall, ni har iallafall alldeles rätt. Det känns som om en av mina bästa vänner försvunnit ur mitt liv. Jag vet inte hur länge, och vet ni vad det värsta av allt är?
Jag tänker och vill inte göra något åt det..
Hon nådde min gräns, den finns där någonstanns! Även om jag vet att många tror att den inte finns, men den är där. Dock är ju inte jag den långsinta personen så jag hade ju enkelt kunna lösa detdär, väldigt enkelt. Mer än gärna tillochmed. Men ibland krävs det bara något så litet som några få ord från en annan persons mun, något så löjligt enkelt att man känner för att slänga ur sig det själv..
Men vissa saker är inte mina att lösa..
Jag är inte sur på något sätt, jag är inte arg, inte glad och heller inte helt bekymmersfri men just nu känner jag att detta kanske var det som skulle hända eller?
Det jag är rädd för mest av allt och det jag sitter just nu och funderar över är att om dom där små simpla orden kommer, om stoltheten sväljs så är jag rädd att jag tycker det är försent. Jag vet precis hur jag fungerar vad det gäller liknande saker, och jag är rädd att just vid detta tillfället så är det precis på gränsen. Jag vill inte att det ska vara så..
Inte för att ta farväl eller något, men för att påminna mig själv så sitter jag och tänker på alla våra galna minnen. För dom är många och dom roliga, jag saknar dom. Samtidigt som jag har kommit till mitt kanske livsvändpunkt just nu.
Oavsett vad som händer har jag mina och våra minnen och dom har lett mig precis dit jag är idag, och jag är alldeles lycklig, tack! :)