Dreams can come true.

Okej nu är det skärpning, nu har jag varit inaktiv länge nog.. Men det har hjälpt faktiskt!

Jag har fått väldigt positiv respons från människor (som jag ibland inte ens känner) över att jag har en ganska bra syn på mitt handikapp för tillfället. För det är ju trots allt vad det är.. Jag tänkte dela med mig lite av mina tankar, för jag vet att jag inte är den enda eller sista som kommer skada mig och faktiskt få (förmodligen) bestående men. Vilket jag börjar bli van vid nu tyvär..
Men, det finns alltid folk som har det värre. Jag menar jösses! Ett knä och en fot, visst jag använder den massvis och jag var fruktansvärt ledsen över det som hände i början. Egentligen inte över skadan i sig utan mer hela situationen. När jag äntligen tagit mig i kragen och fått en plats på ett ställe där jag hade så mycket möjligheter som hos Sandra. Jag får hålla på med det jag älskar, samtidigt som jag får utveckla och utnyttja en talang..
Jag visste att någon gång måste vara den första då jag faktiskt skadar mig "lite mer" än att bara borstar av mig och hoppar upp igen som jag gjort alla tusen andra gånger. Men det finns risker med precis allt, hade lika gärna kunnat vara ute och sprungit och råkat ut för något liknande. Eller snubblat i trappan.. Tro mig, det hade inte varit helt olikt mig att rulla ner för en trappa =)
Lite klumpig ibland sådär, men jag har lärt mig leva med detdär och skrattar åt det mesta sånt idag. Jag vet iallafall nu att allt hänger på mig hur bra jag kan bli eller inte bli. Allt handlar om vilja (och lite tur..) sen måste man också få lov att vara lite ledsen ibland. Själv avskyr jag ju att vara ledsen iför andra, men va inte som jag vad gäller den punkten. Mycket bättre att gråta lite hos sina vänner, tror att gråten gör att allt läker fortare.
Sen vet jag att innerst inne är det inte bara viljan, det är väldigt mycket tur också tyvär.. Jag hade lite otur..
Men som en vis dam sa till mig idag ja det kunde ju varit värre..  och tittar på sin man som hon körde omkring i rullstol. Och ja, det är det enda jag matat in i mitt huvud, det kunde varit så himla mycket värre. Förr eller senare vänder det.
Jag jämför alltid med perioden när jag tävlade väldigt mycket. Vissa perioder var riktiga "down-perioder" och dom var hemska. Jag ville helst inte se en häst och absolut aldrig min häst.. Men en dag så vände det och allt föll på plats, och både jag och hästen gick från klarhet till klarhet. Det var också då vi hoppade upp ett snäpp i placeringarna på tävlingarna eller kanske tillochmed gick upp en klass. Man måste tillåta sig själv att ha lite "down-perioder" ibland bara för att kunna ta sig ur dom och vara bättre än innan.
Jag försöker inte utföra underverk med att bli mer rörlig än jag var innan i mitt ben då jag vet att det är näst intill omöjligt. Men jag ser mina andra möjligheter, jag fick nu tiden att fundera på hur jag ville göra med allt. Och sen jag var liten har jag drömt om att få köpa en hingst och tävla med. Då jag inte är miljonär finns det inte en suck i världen att jag skulle kunna köpa en hingst som kan gå så långt som jag vill göra som är "färdigutbildad" så nu fick jag ett perfekt tillfälle att vända min skada till något positivt..
Spelar ingen roll om det är skada, sjukdom eller kanske inte ens något som har med fysiska saker att göra. Ibland kanske allt bara känns allmänt jobbigt och då får man försöka göra något åt det istället för att gräva sig ännu djupare..

Min skada gjorde så jag kunde förverkliga en av mina många drömmar..
Vad kan du nu göra för dig själv är nu frågan!?

Kommentarer
Postat av: emla

Åååå vad söt han är :)

2009-08-28 @ 23:42:32
URL: http://emeliecarlen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0