Påväg hem.
Jag lever mina vänner.. Med nöd och näppe..
Nejdå, allt gick bra!
Jag och mamma satte oss i bilen redan halv 6 imorse och åkte hela vägen ner till sveriges sydligaste stad. Fick köra en bit med, kände bra med tanke på att det dröjer ett tag innan jag kan köra själv nu.. kanske..
Vilket fall, väl framme satte vi oss och väntade. Fick mitt älskade emla plåster. Satt och små pratade lite med en tjej som var något år yngre än mig och hennes mamma. Hon blev lika lycklig som jag när hon fick höra om emla plåstret. När vi satt där sa plötsligt tjejen att hon började bli lite snurrig, och vi insåg att hon höll på att svimma... Som om inte det räckte liksom? Istället började hon krampa och som tur är var mamma fortfarande med och styrde upp det hela så sjuksköterskorna kom och fick ge henne hjärtmassage då hon inte längre ens hade någon puls.. Panik säger jag bara, mamma till dottern var helt förstörd givetvis och det enda jag kunde tänka på när stackarn låg där va att "nu dör hon, precis framför näsan på mig.. snälla gör något!"..
Hon vaknade som tur va upp efter en stund och allt såg bra ut med henne, fick höra efteråt att hon hade fått åka hem! Stackars tjej!
Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att det faktiskt lika gärna skulle kunna varit någon annan eller varför inte jag på opeartionsbordet eller något. Inte troligt dock med tanke på att jag aldrig haft eplepsi men ändå? Ingen bra start iallafall!
Fick tillslut komma in i ett rum där dom gjorde iordning mig och sådär, fick prata med David och vi bestämde att han skulle fixa skruvarna i foten med och lite annat grejs. Men inte bara knäet! Väl inne i operationssalen sa dom och jag gonatt och nästa grej jag kommer ihåg så ligger jag på uppvaktet med sådan otrolig smärta så ligger och skakar och hackar tänder.. David kom förbi och ropade på sjuksköterskorna "tror ni kan ge henne smärtstillande nu faktiskt.." Ja tack! Somnade om och vaknade med hundra filtar och grejer på mig, dom trodde ju jag hade frusit givetvis hehe.
Efter någon timma fick jag åka ut till mamma och byta om och allt sen var det bra in i bilen och åka hem. Sitter i bilen nu och mår faktiskt ganska bra. Lite snurrig och lite ont, men ingen smärta någonsin kommer kunna mäta sig med förra gången så jag klagar minsann inte.
Ska vara lite social med mamma nu, och ringa runt lite med. För kom fram till att rådgivande i Jönköping är aningen imorgon eller på onsdag och jag måste dit då jag tänkt ha med mig Dino nästa år och visa. Ville se hur det går till så jag vet vad vi måste träna på!
Men men vi hörs senare vänner, är i Laholm nu så har en bit till hem men.
Tack för alla söta sms och så, ni är bäst!
Kram på er.
Nejdå, allt gick bra!
Jag och mamma satte oss i bilen redan halv 6 imorse och åkte hela vägen ner till sveriges sydligaste stad. Fick köra en bit med, kände bra med tanke på att det dröjer ett tag innan jag kan köra själv nu.. kanske..
Vilket fall, väl framme satte vi oss och väntade. Fick mitt älskade emla plåster. Satt och små pratade lite med en tjej som var något år yngre än mig och hennes mamma. Hon blev lika lycklig som jag när hon fick höra om emla plåstret. När vi satt där sa plötsligt tjejen att hon började bli lite snurrig, och vi insåg att hon höll på att svimma... Som om inte det räckte liksom? Istället började hon krampa och som tur är var mamma fortfarande med och styrde upp det hela så sjuksköterskorna kom och fick ge henne hjärtmassage då hon inte längre ens hade någon puls.. Panik säger jag bara, mamma till dottern var helt förstörd givetvis och det enda jag kunde tänka på när stackarn låg där va att "nu dör hon, precis framför näsan på mig.. snälla gör något!"..
Hon vaknade som tur va upp efter en stund och allt såg bra ut med henne, fick höra efteråt att hon hade fått åka hem! Stackars tjej!
Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att det faktiskt lika gärna skulle kunna varit någon annan eller varför inte jag på opeartionsbordet eller något. Inte troligt dock med tanke på att jag aldrig haft eplepsi men ändå? Ingen bra start iallafall!
Fick tillslut komma in i ett rum där dom gjorde iordning mig och sådär, fick prata med David och vi bestämde att han skulle fixa skruvarna i foten med och lite annat grejs. Men inte bara knäet! Väl inne i operationssalen sa dom och jag gonatt och nästa grej jag kommer ihåg så ligger jag på uppvaktet med sådan otrolig smärta så ligger och skakar och hackar tänder.. David kom förbi och ropade på sjuksköterskorna "tror ni kan ge henne smärtstillande nu faktiskt.." Ja tack! Somnade om och vaknade med hundra filtar och grejer på mig, dom trodde ju jag hade frusit givetvis hehe.
Efter någon timma fick jag åka ut till mamma och byta om och allt sen var det bra in i bilen och åka hem. Sitter i bilen nu och mår faktiskt ganska bra. Lite snurrig och lite ont, men ingen smärta någonsin kommer kunna mäta sig med förra gången så jag klagar minsann inte.
Ska vara lite social med mamma nu, och ringa runt lite med. För kom fram till att rådgivande i Jönköping är aningen imorgon eller på onsdag och jag måste dit då jag tänkt ha med mig Dino nästa år och visa. Ville se hur det går till så jag vet vad vi måste träna på!
Men men vi hörs senare vänner, är i Laholm nu så har en bit till hem men.
Tack för alla söta sms och så, ni är bäst!
Kram på er.
Kommentarer
Trackback
