This feels like a neverending story.

Som ni kanske förstår har luften gått ur mig lite här..
För mig räckte min skada i handen förra året som gjorde så jag inte kunde rida riktigt på nästan ett år, sen när jag äntligen kör igång händer dethär.
Jag skrev ett inlägg som skulle försöka förklara mina känslor, men jag är dålig på att berätta om jag är ledsen och nedstämd så därför kommer jag inte publicera det. Kanske kan vara bra att göra det, men samtidigt så har jag så svårt för deprimerade människor. Vet ni varför?
För jag anser att man får bara en enda chans här i livet och uppskattar vi inte varje liten framgång och motgång så uppskattar vi inte livet. Vi vet våra villkor, vi lever varje dag i en värld där precis vad som helst kan hända. Sen händer det vissa människor mer och andra verkar ta sig igenom livet helt oberöda. 
Jag har verkligen gråtit och varit extremt ledsen över det som hänt, men samtidigt kommer det inte göra någon skillnad. Jag lever i det!
Jag vet att jag är mycket envis, och har jag bestämt mig för att bli bra så tänker jag också bli det. Ska nog visa min kirurg att jag ska kunna ut och både springa, gå promenader och rida helt utan några större problem.. lite smärta kan jag ta.. speciellt om jag får mina dunder-piller jag går på nu... ne okej nu skoja jag faktiskt. Jag ska försöka bli av med domdär så fort som möjligt, tror inte det är speciellt skonsamt för kroppen att knarka.
(Jag hoppas verkligen att alla förstår min ironi här emellanåt, jag är väldigt emot allt vad knark heter annars för er som inte förstår..)

Jaja vilket fall, vi människor är uppbygda för att klara av en hel del och vi anpassar oss mer och mer. Sen att vi gör mycket konstiga saker ibland som gör våran kropp eller medmänniskor illa det är ju lite onödigt, men i dom flesta fallen så ordnar det sig. Jag vet att detta kommer ordna sig på ett eller annat sätt med.

We'll be back

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0