Jenny M

Jag har idag funderat på en sak, vad grymt otacksamma vi människor är..

Jag kommer nämligen ihåg för ganska precis 11 månader sen att jag själv tänkte När och om jag kommer kunna gå igen ska jag aldrig ta mina ben förgivet (eller någonting annat heller för den delen)..
Och helt ärligt så tänker jag fortfarande på det nästan dagligen, att jag faktiskt är väldigt skadad i mitt knä och kommer alltid vara det. Men det hade kunnat vara mycket värre, jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade behövt halta omkring i hela mitt liv eller sitta i rullstol i resten av livet. Det värsta av allt är att det är närmre än vad man tror. Ett misstag eller felsteg så kanske man sitter där, och jag var ändå ganska nära..
Ibland kan jag gå eller springa och fundera på hur lycklig jag är för att jag kan göra så mycket som jag faktiskt kan med min kropp, ni vet, rida, cykla, träna, springa(!!!!), gå och ja.. Alla saker som man innan tagit förgivet, det är inte lika självklart för alla. Ibland borde vi alla tänka på allt sånthär, inte bara vad det gäller vad vi kan göra utan också vad man har för människor i sin omgivning, vad dom betyder och vad man hade gjort utan dom. Ja det finns mycket, men jag kan lova att alla ni som sitter framför eran dator just nu och kan läsa detta är väldigt lyckligt lottade för massvis med saker.. Uppskatta det ni har!