Jenny M

Nu har jag fastnat här framför datorn och surfat omkring, rotat runt kan en del också kalla det. Jag vet när jag borde sluta för att inte göra mig själv ledsen men jag kunde verkligen inte. Nu ligger jag här och funderar på livets mening istället, (nej nu menar jag verkligen inte något om att det finns något bättre än mitt liv för jag älskar det precis så som jag har det..) eller helt enkelt bara värderingarna man har och alla olika vägskäl vi stäls inför (dagligen) i våra liv. Stora som små! Jag valde lite fel idag och insåg ett mycket större misstag jag gjort, eller rättare sagt, mer påminde mig själv om mitt misstag.
Vilka gåtor jag skriver i nu, men det är mitt lite udda tankesätt. Jag skyller på dig pappa.. Du har gjort mig sånhär, lite obegriplig eller "lurig" som jag brukar få höra, men vi kan kalla det konstig kort och gott?! Bjuder på det..
Men allt uppfattas på olika sätt av alla, det som i mina ögon ser ut på ett visst sätt ser inte likadant ut i dina ögon. Grönt för mig är kanske gult för dig helt enkelt.

Men, jag har alltid intalat mig själv att det alltid i slutänden slutar bra. Det blir rätt, så som det ska vara. Jag kommer hålla fast i den tron tills någon bevisar motsatsen. Sen om det tar år eller timmar innan något händer det återstår att se..


Ser att ni vågar kika in här igen så fort jag börjar skriva igen, det gör mig glad. Ska försöka bättra mig! Dock blir jag mörkrädd när jag kikar runt i andra bloggar (vissa då alltså) och inser att jag nog inte alls passar in som "bloggare"..
Vilket fall, vad har hänt lilla Jenny idag?
Mycket och ingenting känns det som, tydligen för mycket för att jag ska kunna va vaken och alldeles för lite för att jag ska kunna somna.
Nej, men var med som lite moraliskt stöd imorse åt C som var på sjukhuset. Bihang? Jaja vilket fall, va kanske inge vidare till stöd. Men det är väl tanken som räknas eller?
Sen var det göra sig iordning en snabbis och in till stan och möta upp Tina. Vi hamnade på Café Viskan, för ovanlighetens skull. Satt där en bra stund och väntade på en viss Simon som skulle ringa. Tillslut tröttnade vi och väntade i stan istället på att Krister (som precis kommit tillbaka från ännu en roadtrip i USA, och nej jag är inte något avundsjuk verkligen inte!) kim och givetvis simon. Men inte mycket hände så jag och tina svängde bort till knalleland. Men efter att vi inte orkade kika i affärerna längre så gav vi upp och jag släppte av Tina och åkte hem.
Här hemma var det... lugnt..
Ingen av mina bröder är hemma så nästan obehagligt lugnt, jag är skadad kanske men nästan mer avkopplande att ha lite ståhej omkring sig. Jag saknar dom när dom är borta!
Jaja nu ska jag verkligen försöka sova, cred till er som orkat er igenom mina långa och konstiga inlägg senaste två dagarna! Haha.
Kram på er.