Jenny M

Idag måste jag få skriva av mig lite, avreagera mig lite så att säga.
Jag stötte på en sak senast igår som jag verkligen stör mig på, nu tänker jag givetvis inte hoppa på bara just denna personen för jag vet att hon säkert egentligen inte menade något illa. Ibland tänker man kanske inte fören efteråt alla vet väl hur det är? Hänt säkert minst ett par gånger innan.
Men 16 år, gravid och uttalar sig väldigt klantigt om vad som skulle hända om det visade sig att hennes barn var handikappat eller liknande... Mycket klantigt svar, iallafall om jag skulle råka komma in och läsa. Sånt gör mig väldigt upprörd!
Jag vet att det är många nya besökare på denna blogg så jag ska ta det hela från början, men jag har två st gravt utvecklingsstörda bröder som är det absolut bästa som finns i mitt liv. Jag älskar dom över allt annat i hela världen, och jag anser fortfarande att dom är mer så kallade normala än vad vi är på många plan! Mina bröder skulle aldrig döda någon, aldrig ljuga, aldrig låta någonting stiga dom åt huvudet, dom är inte beroende utav någon sorts maktkontroll ja listan kan göras lång. Visst dom förstår inte bättre tänker ni då, men vet ni vad? Låt oss tänka utanför dendär lådan vi lever i och se att det kanske aldrig ens var meningen att vi skulle bli sådanna som vi är idag? Jag menar det är ju inte direkt pga utav personer som mina bröder som vi nu lever ett liv där vi måste börja tänka mer på miljön, kriser hit och dit, krig.. Ja ni förstår poängen?!
Inte nog med detta, som jag lärt mig av mina bröder, snacka om att lära sig uppskatta livet när man är med dom. Min lillebror blir överlycklig av en ny film medans min storebror blir överlycklig av en ny skiva med Carola. Jag själv vill ha häst, bil, lägenhet, resor och när jag fått det så är det inte direkt så att man nöjer sig heller. Man vill hela tiden ha mer.

Vilket fall, i många fall när man träffar på människor så tycker dom synd om mig eller mina bröder eller personer som är utvecklingsstörda handikappade eller vad det nu kan vara. Varför tycker ni det? det finns förmodligen en mening med det och dom är inte på något sätt mindre värda heller eller? Enligt mig är det nästan tvärtom om jag ska va helt ärlig, mina bröder är mina idoler.
Så om man nu inte vill och kan klara av att ha ett barn som är handikappat eller vad det nu kan vara är det verkligen så att man är mogen att skaffa barn då? Chansen är ju vad jag fått höra av min väldigt kloka mamma ganska stor desto yngre man är och skaffar barn (och äldre)  att faktiskt få ett barn med någon from av handikapp eller utvecklingsstörning. Jag vet också en gång jag läste en tidning om en mamma som skämdes över sin utvecklingsstörda son, och tyckte synd om sin så kallade friska dotter som också skämdes över honom. Mamman gick tillochmed så långt att hon sa att hon önskade att han aldrig fötts...
Jag blir både arg och ledsen när jag läser sådant, dessutom kan jag lova till hundra procent att denna sonen kände av detta från både sin korkade mamma och sin stackars syster.

Dom pratar ju om att folk ska kanske behöva gå någon kurs och få tillåtelse att skaffa hundar och andra djur. Kanske borde man istället koncentrera sig på det första stadiet, att istället inför någon kurs eller något om hur det är att skaffa barn, att det kan faktiskt bli så man inte räknat med. Inte för att skrämmas verkligen inte men bara veta vad man ger sig in i och vara hundra procent säker på att man kommer älska sitt barn oavsett hur barnet ifråga ser ut eller blir som person.

Joakim och Tobias, inte ens om jag hade kunnat välja hade jag för min skull bytt ut er eller sett till så ni blev på något annat sätt än ni är just idag. Älskar er precis som ni är och ni har gjort mitt liv till det absolut bästa jag kunde få!