Jenny M

Nu har jag faktiskt tänkt att skriva lite om en sak jag inte är säker på att alla ni som läser min blogg vet om. Skrev om det för ett tag sen men verkar fått en hel del nya läsare vilket är jätte roligt!
Just bara på grund av att människor idag inte vet så mycket om det här tänkte jag hjälpa er lite på traven. Så slipper ni känna er osäkra och rädda. Vilket jag faktiskt till viss del kanske förstå?!

Jag har två bröder som är gravt utvecklingsstörda och autistiska. Jobbar även på ett gruppboende för killar med Autism plus en hel del men små barn som är mycket "duktigare" än kanske just mina bröder men fortfarande har sina "problem". Jag älskar verkligen mina bröder över allt annat, och mitt jobb är som gjort för mig. Jag får hjälpa människor och man lär sig så fruktansvärt mycket saker varje dag. Människor som har någon form av Autsim eller vad det nu än må vara är människor som vi skulle kunna lära oss så himla mycket av. Om man bara visste och vågade lite mer.
Lite kortfattat då, just Autsim innebär att personen ifråga har problem med det sociala och kommunikationen. I vissa fall syns det ju inte på dom. Men mina bröder tillexempel som har lite mer än så syns det ju på. När man möter människor på stan då tillexempel kan man se folk som går riktiga omvägar för att komma så långt bort från mina bröder som möjligt. Jo visst dom hörs och märks, och det kanske är obehagligt. Men vuxna människor? Sen kan det komma fram barn i 10 års åldern som beter sig mer vuxet och istället fråga rätt ut "vad är det för fel på honom?". Jag blir så himla glad när något sånt händer, blir helt varm i hela kroppen och vill bara krama ungen. Vuxna människor får gärna fråga dom med. Jag lovar att iaf inte mina bröder skulle ta illa vid sig för fem öre. Inte jag heller för den delen.
Men för att hjälpa till lite då. Hur beter man sig omkring människor som faktiskt är lite "annorlunda" om vi får säga så (enligt mig fel ordval men ändå)? Vågar man inte fråga.. Så spela med bara, dom är som vilka andra människor som helst. Tro mig dom kanske inte har allt som vi har men dom har garanterat andra egenskaper som du och jag aldrig någonsin kommer kunna ens förstå oss på. Man får gärna prata, man kan bara gå förbi dom. Men aldrig någonsin behandla dom som om dom är annorlunda än oss andra. Jag blir både ledsen och besviken när jag ser folk som tillexempel min lillebror älskar att kramas och tjattra med folk. Han behöver inte ha sett dom innan eller någoting utan han kan tycka att ja nu har jag inte tjattrat på en stund varför inte vidga sina vyer lite. Så dyker en tant upp just i det ögonblicket och pang. Han hittar sitt offer och slänger sig om halsen på denna och berättar mer än gärna om sina filmer och sin storasyster "nennie"... Vad händer? Tanten kanske i detta fallet blir helt vettskrämd och arg "kan ni inte passa honom bättre än såhär vad är detta?"
Han ville ju bara vara snäll och ha din uppmärksamhet?
För att inte tala om min lillebrors stora besvikelse när han inte får något gensvar? och han förstår ju givetvis inte all varför..
Man behöver inte älska, men man kan åtminstone försöka acceptera att folk faktiskt är olika. och om jag får säga vad jag tror och tycker så var det kanske aldrig meningen att vi skulle bli som vi blev. För ärligt talat tror jag aldrig mina bröder skulle uppfinna varken atombomber eller vapen.