Bara början..

Jag har tänkt börja med någor nytt i min blogg. Nämlingen en egen kategori om mina bröder. Fast egentligen handlar det naturligtvis inte bara om dom utan också saker som kommer upp med tiden. Frågor ni ställer kanske eller saker jag möter ute på stan. Allt som jag kan svara på eller inte svara på som har med autism eller utvecklingsstörda människor att göra. Eller varför inte det som jag är lite utav en expert på, nämligen hur det är att leva runt omkring dom.

Trts att jag skrivit om det en del gånger så kommer det nya läsare hela tiden. Vilket är himla roligt! Jag vill nu att ni ska fortsätta läsa min blogg, inte för att ni tycker bloggdesginen är snygg eller att jag har bra låtar.. Jag vill att ni ska bli inspirerade och helst av allt kanske lära er något med, och kan jag hjälpa en person så är det värt mycket för mig..

Nu har ju ni ingen aning om vad jag snackar om en del av er, men det är nämligen såhär, jag har två st gravt utvecklingsstörda oxh autistiska bröder. Vilket jag kommer förklara mer för er vad det innebär längre fram, ni kommer också få läsa er till det en del själva här på bloggen om ni kikar in igen..
Mina bröder heter Joakim och Tobias, jag är då mittenbarnet och enda tjejen.
Det första jag möts av när jag berättar om mina bröder (för det gör jag mer än gärna, jag vill att folk ska få veta att jag inte skäms över dom.. snarare tvärtom, dom är mina största idoler, efter mamma och pappa då..) det är tanken som slår dom flesta:
Varför blev inte du Jenny som dina bröder?
En del säger det direkt, en del ser man på dom bara tänker det. Vet ni vad? Det värsta ni kan göra om ni undrar något är att inte våga fråga. Vad det än gäller i livet, jag blir så himla glad när folk vågar fråga. Det visar att man är intresserad och faktiskt vill lära sig något bara. Inget annat!
Anledningen till att jag inte blivit som mina bröder är väl egentligen att detta syndrom dom har enbart drabbar killar. Hade min storebror blivit tjej hade han inte fått något heller. Konstigt får oss som är sådär vanliga dödliga och inte snackar läkarspråk men det är så bara.
Vilken otur för dom/onej stackarna..
Är en andra kommentar man ofta möter... Jag tycker synd om mina bröder för att jag anser att dom särbehandlas här i sverige och att dom inte förtjänar det. Dom förtjänar heller inte att folk går och skrattar åt dom istället för med dom när dom gör något tokigt. Men samtidigt brukar jag tänka på folk som gör sådanna saker, är det faktiskt mer synd om dom. Snacka om osäkra och bortkomna människor, jag vill hellre skratta åt er. För det är faktiskt er det är synd om!
Joakim och Tobias (och alla andra med liknande problem) är starka människor. Dom kanske inte gör allt precis som du och jag, men det är inget skitsnack, dom startar inga slagsmål, dom startar inga krig, dom är lyckliga för små saker som vi kan tycka är simlpa. Ja men är det inte då dom som är lyckligt lottade egentligen?
Hur är det som syster att leva med dom?
Denna fråga dyker upp för jämnan också.. Jag vet att det är många syskon där ute som skämms över sina syskon pga deras så kallas olikheter/brister eller vad du nu vill kalla det. Jag själv kan inte komma på något vettigt ord faktiskt..
Jag tycker så synd om alla syskon som inte kan se det positiva med att ha syskon med handikapp eller vad det ni kan va. Det absolut bästa av allt jag lärt mig av mina bröder är att uppskatta livet! Uppskatta alla små saker som vi för var dag tar för givet. Att kunna borsta tänderna själv, att laga mat när vi blir hungriga, att umgås med kompisar när vi känner för det.. ALLT! Dom där småsakerna har jag lärt mig att tänka på ibland, inte jämt.. Men emellanåt! Jag har också lärt mig att alla människor kan älska någon, dom visar det bara på sitt sätt. Min storebror visar det genom att komma ihåg ens namn och prata om personen. Min lillebror som kanske kan tyckas älska många med tanke på att han älskar att pussa och kramas. men jag tror faktiskt att han helt enkelt tycker om dom flesta och han vill visa det. Inget att skämmas för?
Det är många som lever så som jag gör, dock inte så många eller ganska få som lever med två. Men vilka stunder och vilka minnen vi haft ihop..
Om du hade fått bestämma hade du hellre velat att dina bröder hade blivit "friska"?
Om det hade gjort att dom blev behandlade mer rättvist vad det gäller hur vi här i sverige ser på människo värde, hur mycket tillochmed dom allra högst uppsatta personerna i sverige (inga namn) verkar helt enkelt inte bry sig om att dessa barn/ungdommar/vuxna behandlas med värdighet, så ja. men bara för den sakens skull, men samtidigt får ju jag något att kanske kämpa för i framtiden..
Men för min egen skull?
NEEEJ! Jag älskar dom precis som dom är, alla ljusa sidor och alla brister. Jag älskar allt med dom över allt annat så hade jag fått välja så vet jag att utan dom hade jag inte varit den jag är idag, jag hade heller inte haft det jag har idag och jag hade inte lärt mig det som jag lärt mig tills idag. Dom är bäst mina bröder och enligt mig värd mycket mer än mig själv, hade gjort vad som helst för mina bröder.. Just exakt precis så som dom är idag!

Så med denna lilla början hoppas jag nu att ni ställer frågor. Ni får gärna maila om ni vill med, precis hur som helst. Eller är ni lite närmare personer så kan ni ju fråga direkt.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Hamnade här, på din blogg, lämnar ett spår innan jag går vidare...

Önskar dig en fortsatt trevlig kväll!



Passar också samtidigt på att önska dig välkommen till mig:

http://www.metrobloggen.se/offer

Bloggen är mitt klotterplank, den enda fungerande terapin för att ta mig tillbaka till ett ljust liv efter att blivit offer för en våldtäktsman.



Finns intresset går det att, via bloglovin, prenumerera på min blogg - vilket verkligen uppskattas!

2009-05-08 @ 01:37:03
URL: http://www.metrobloggen.se/offer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0