Förebilder.
Vem eller vilka är dina förebilder egentligen?
Jag har alltid fått lära mig att man ska välja sina förebilder väl, och jag har egentligen aldrig känt att jag har någon som jag verkligen, verkligen ser upp till. Som jag tycker är en så kallad värdig förebild, klart det finns människor som man tycker om det dom gör och så vidare. Men jag som hållt på med ridning sen jag var liten har tillexempel ingen person som jag tycker verkligen är allt, att som henne/honom skulle jag vilja vara nej men däremot finns det några personern som jag kanske kan villigt erkänna att jag vill inte vara i deras ställe. Men oj vilken respekt jag har för dessa människor, om det är någon som skulle vara min förebild så är det dessa. Vi tar ett exempel:
Christoffer Lindhe 19 år Ulricehamn
Bild lånad av Christoffer
Okej vart ska man börja, Christoffer blev för två år sen påkörd av ett tåg och fick amputera en arm och två ben. Innan denna olyckan hände (år 2006) var han en framgångsrik simmare (vilket han fortfarande är). Nu i somras tillexempel var han med i Paralympics och fick en fin och välförtjänt sjätteplats.
Helt otroligt, inte nog med att det gått kort tid efter olyckan, dessutom simmar han utan båda benen och en arm.
All respekt åt dig, du är en person alla borde se upp till.
Det första jag tänker på är hur psykiskt stark killen måste vara. Tänk första gången han kom tillbaka efter olyckan och berättade att han ville börja simma igen, tror ni inte folk tvivlade på honom. Som människa känner man ju av det direkt, säkert jätte många som stöttade honom med. Men folk som inte kände honom, det får man ju kanske inte fundera över men ibland kommer man nog till perioder då man på något sätt måste göra det ändå.
Sen att komma tillbaka och vara med i Paralympics endast 2 år efter något sånthär stort, ja jag vet inte ens vad jag ska säga. Tänk om alla hade den inställningen och viljan som han, jösses vilken värld vi skulle levt i.
Sen har vi ju massvis med andra personer som har lyckats med liknande bedrifter och tro mig ni har min respekt också. Detta för min stelopererade hand att verka ganska barnslig, så när jag sitter och surar över något som jag inte kan göra som innan operationerna så tänker jag faktiskt på er. Just för tillfället kanske mest på mina bröder, men det är ju bara för det är dom jag träffar jämt, jag vet hur deras liv ser ut och jag vet att dom är lika glad och nöjda som alltid.
Det jag vill få fram är väl mer att vi kanske borde börja välja ut lite bättre förebilder åt oss själva så tror jag inte längre vi skulle klaga på så mycket som vi faktiskt gör, ser problem i allt och så.
Så nu ska jag åka och göra något som verkligen inte gynnar mitt extremt lilla handikapp, nämligen borsta hästar och rida.
Och jag tänker aldrig mer klaga!
Jag har alltid fått lära mig att man ska välja sina förebilder väl, och jag har egentligen aldrig känt att jag har någon som jag verkligen, verkligen ser upp till. Som jag tycker är en så kallad värdig förebild, klart det finns människor som man tycker om det dom gör och så vidare. Men jag som hållt på med ridning sen jag var liten har tillexempel ingen person som jag tycker verkligen är allt, att som henne/honom skulle jag vilja vara nej men däremot finns det några personern som jag kanske kan villigt erkänna att jag vill inte vara i deras ställe. Men oj vilken respekt jag har för dessa människor, om det är någon som skulle vara min förebild så är det dessa. Vi tar ett exempel:
Christoffer Lindhe 19 år Ulricehamn
Bild lånad av Christoffer
Okej vart ska man börja, Christoffer blev för två år sen påkörd av ett tåg och fick amputera en arm och två ben. Innan denna olyckan hände (år 2006) var han en framgångsrik simmare (vilket han fortfarande är). Nu i somras tillexempel var han med i Paralympics och fick en fin och välförtjänt sjätteplats.
Helt otroligt, inte nog med att det gått kort tid efter olyckan, dessutom simmar han utan båda benen och en arm.
All respekt åt dig, du är en person alla borde se upp till.
Det första jag tänker på är hur psykiskt stark killen måste vara. Tänk första gången han kom tillbaka efter olyckan och berättade att han ville börja simma igen, tror ni inte folk tvivlade på honom. Som människa känner man ju av det direkt, säkert jätte många som stöttade honom med. Men folk som inte kände honom, det får man ju kanske inte fundera över men ibland kommer man nog till perioder då man på något sätt måste göra det ändå.
Sen att komma tillbaka och vara med i Paralympics endast 2 år efter något sånthär stort, ja jag vet inte ens vad jag ska säga. Tänk om alla hade den inställningen och viljan som han, jösses vilken värld vi skulle levt i.
Sen har vi ju massvis med andra personer som har lyckats med liknande bedrifter och tro mig ni har min respekt också. Detta för min stelopererade hand att verka ganska barnslig, så när jag sitter och surar över något som jag inte kan göra som innan operationerna så tänker jag faktiskt på er. Just för tillfället kanske mest på mina bröder, men det är ju bara för det är dom jag träffar jämt, jag vet hur deras liv ser ut och jag vet att dom är lika glad och nöjda som alltid.
Det jag vill få fram är väl mer att vi kanske borde börja välja ut lite bättre förebilder åt oss själva så tror jag inte längre vi skulle klaga på så mycket som vi faktiskt gör, ser problem i allt och så.
Så nu ska jag åka och göra något som verkligen inte gynnar mitt extremt lilla handikapp, nämligen borsta hästar och rida.
Och jag tänker aldrig mer klaga!
Kommentarer
Postat av: emla
Jag firade nyår med blanda annat Christoffer, en super trevlig kille :)
Trackback
