Your the straw to my berry.
Varför är det mer synd om människor som är utvecklingsstörda eller vad det nu kan vara? Eller är det bara så inpräntat i våra huvuden att vi ska tycka synd om dom?
Jag får ofta höra när jag berättar att jag har två gravt utvecklingsstörda bröder åhh stackars dom eller oj men gud vad synd.. Säkert är det så att det är inlärt att man ska beklaga sig och tycka synd om jag vet inte. Men jag kan verkligen inte tycka synd om mina bröder (visst personer med handikapp eller någon utvecklingsstörning som mår dåligt är det ju verkligen jätte synd om, men är det de man vill höra.. hade du velat det?), dom verkar oftast må minst lika bra över sin situation som vem som helst annars..
Jag kan tillochmed avundas dom ibland, jag menar.. Tänk att växa upp utan några som helst egentliga krav på sig själv. Man får lära sig i sin egen takt och alla är förstående, man slipper alla stadier man måste gå igenom, man slipper iallafall veta om hur dryga och fördomsfulla vi människor kan vara och man slipper höra om alla tråkigheter runt om i världen. Visst, jag känner mig jätte lyckligt lottad som kan göra saker som jag vill, uppfylla mina drömmar på egen hand, säga vad jag tycker och tänker.. Det finns tusen saker.. Men samtidigt hade det ibland varit skönt att inte veta allt. Eller egentligen tänker jag mest så för att försöka mig sätta in i deras värld.. Det jag vill komma fram till är att jag tror inte dom vill ha någons medlidande, bara din medkänsla.. Även om det är kanske egentligen bara en snäll tanke bakom att visa sitt medlidande, jag kritiserar inte på något vis. Vill bara få folk att känna sig mer bekväma när något sådanthär dyker upp. Men vi måste lära oss att dom helt enkelt är precis lika mycket människor som du och jag, som inte vet något annat än deras lev dom lever i (beronde på vad dom har för typ av handikapp eller utvecklingsstörning då givetvis..) precis just nu. Livet är inte alltid en dans på rosor, men vi måste lära oss att göra det bästa av situationen och komma ihåg, att det kunde alltid varit värre..
Vi är två studenter som studerar vår sjunde termin på socionomprogrammet, inriktning, funktionshinder och åldrande, vid Malmö Högskola.Under terminen kommer vi att skriva vår magisteruppsats och syftet med denna är att undersöka hur det är att vara syster eller bror till en person med utvecklingsstörning. Vi kommer även att belysa vilket stöd från professionella och sociala nätverk som upplevs som viktigt för syskonet under uppväxten.
Vi undrar om du skulle vilja delta i vår studie i form av att du ställer upp på intervju, antingen på en face to face intervju eller på en asynkron intevrju dvs en intevju via mail. Vänligen hör av dig om du är intresserad av att delta eller om du har har några funderingar angående vår stuide.
